To blog or not to blog.

 

IMG_20160126_142819

 
 

Hej kära vänner!

 

Känns lite märkligt nästan att vara inne här och skriva när så lång tid har passerat utan att jag postat några inlägg…

Jag har saknat er läsare, det har jag, vissa av er känns det ju nästan som att jag känner personligen genom era kommentarer.

 

Massor har naturligtvis hunnit hända under dessa månader, både i verkliga livet och i mitt huvud, så att säga. Vet inte i vilken ände jag ska börja, men kanske är det på sin plats att först i alla fall bara meddela att Alexander har opererats och allt har gått bra. (Vilket är en otroligt kortfattad summering av en känslomässig påfrestning utan dess like, för att inte tala om viken hjälte min son är, det var inga små delikata verktyg som man drog genom hans kropp och rakt in i hans hjärta kan jag meddela – höll på att få spader när läkaren visade mig den huvudsakliga utrustningen man använde för ingreppet. Men som sagt – nu är det genomfört och jag är så oändligt tacksam över den lyckliga utgången).

 

Varför har jag då inte bloggat?

Jag vet inte riktigt, är mitt ärliga svar.

Jag har känt ett sånt starkt behov av att LEVA livet, inte blogga om det. Förstår ni…?

 

Jag har minimerat min tid framför datorn, har bara velat vara med min man och min son och bo in mig i vårt nya hem och i vår nygamla stad.

Jag känner att jag har varit, och är fortfarande i nån sorts förändringsfas i livet, och jag vet inte vilken plats bloggen kommer att ha i mitt framtida liv. Men jag har också insett att jag kanske inte behöver fundera så mycket över det liksom i förväg, utan vi märker väl varthän vinden blåser, så att säga…

 

Jag älskar att skriva, det skulle jag kunna göra varje dag. Men jag är dålig på att dokumentera mitt liv med kameran – som jag sa tidigare, jag vill vara mitt i livet och inte betrakta det genom en kameralins. Att avbryta mysiga stunder med att slänga fram kameran och knäppa bilder har alltid känts obekvämt för mig egentligen, och dessutom är dom flesta i min umgängeskrets måna om sina privatliv och föredrar att inte vara med på bild vilket jag till fullo respekterar.

Så jag har tänkt mycket på om jag egentligen kan leverera en blogg som någon vill läsa, och inte minst – en blogg som platsar här på Elsas bland mina flitigt fotograferande och duktiga kollegor.

 

Men samtidigt så är ni många som hört av er på olika sätt, och frågat vart jag blivit av.

Så what the heck – jag bloggar på utefter min egen förmåga och framför allt mitt eget tycke och smak så får vi se hur det går!

 

Puss till er alla!

 

Ps.

Vi har ju fått ett lite nytt format här på bloggen också, by the way, därav så fick min header bytas ut lite i panik (tack Emma som alltid räddar upp! ♥ ) då den gamla inte funkade i storlek längre (buhuu, jag tyckte om den), och jag har inte testat att publicera någon bild ännu så vi får se hur jag lyckas så här på första försöket… om Alexander ser lite avlång eller konstig ut så är detta förklaringen, haha… 😉

Stor å Liten

 
DSC_0294 (2)

 
 

Mitt i flyttröran så har ändå utrymme funnits för ett historiskt möte.

Kusinmötet.

 

Min systerdotter J (som för övrigt mycket stolt visade upp sin framtandsglugg) fick träffa Alexander för första gången.

 

Jag blev både rörd och imponerad av hur varsamt och ansvarsfullt hon tog på sig rollen som ”storkusinen” och – som hon själv uttryckte det – ”bonusstorasyster” till Alexander, som själv verkade känna av att det plötsligt inte var en vuxen person som höll honom och därmed anpassade han sig genom att vara hur foglig som helst medan han sen betraktade J i smyg…

 
 

DSC_0292

 
 

Älskar dom båda så himla mycket, ser fram emot våren i Vasaparken med dessa två!

Om att få sitt drömhår på Salong Fakelook…

 

DSC_0256

 
 

Hej vänner,

 

Här stod jag för en vecka sen, glad och förväntansfull, nyss anländ på Salong Fakelook.

Jag fann salongen när jag satt och googlade bilder på hår som jag tyckte var fina, och läste då om dom på deras hemsida, gjorde ytterligare lite deckarliknande efterforskningar (hey, man är ju rädd om sitt hår numera! 😉 ), blev nöjd med vad jag fann och ringde och bokade en tid.

Att salongen ligger i Eskilstuna av alla ställen spelade ingen roll – det går ju hur enkelt som helst att ta sig dit från både Stockholm och Örebro.

 

”Jag vill ha megalångt och megatjockt hår” sa jag på telefonen när jag ringde och bokade. ”Då har du kommit helt rätt” svarade Johanna i andra änden.

Och om jag visar er en tidigare bild på Johanna så förstår ni nog HUR rätt jag hade kommit:

 
 

11951396_10153178965543691_3741127137749366241_n

 
 

Johanna är själv en sucker för långa, vackra hårförlängningar och har prövat det mesta själv. Hon får sina extensions ditsatta av kollegan Maria, som är den som startade salongen för ett antal år sedan – här har ni dom båda två, supertjejerna:

 
 

11923251_10153186542548691_1143632297743580841_n

 
 

Johanna (här med röd kalufs!) till vänster och Maria till höger.

Dessa bilder lånade jag från deras Facebook-sida (här!). där ni för övrigt kan se en massa olika hårförlängningar som dom har gjort!

 

Men hur som helst – nu skulle vi ju prata om min hårförlängning!

 

Johanna, som var den som skulle göra mitt hår då, hälsade mig varmt välkommen så snart jag klev in i deras mysiga lokaler.

 
 

DSC_0245

 
 

Hon var just den dagen utan extensions, hon hade just tagit ur sina gamla och skulle bara någon dag senare göra en ny lång hårman (jag är by the way SÅ nyfiken på hur den blev!).

 

Själv hade jag blivit inspirerad av en bild på en av Johannas tidigare förlängningar, den här:

 
 

10724271_295213827345691_1325888780_n

 
 

Jag tyckte det såg så fint ut med lite mörkare slingor tillsammans med allt det blonda, så det ville jag också ha!

 

Så sagt och gjort:

 
 

DSC_0259

 
 

Här är mitt hår ”före”.

Kanske inte en superkatastrof, men ändå ganska illa åtgånget av blekningar och annat! Jag kan dock egentligen inte säga att jag märkte av något särskilt slitage just i samband med graviditeten, kanske beror det på att jag inte ammar Alexander.

 
 

DSC_0260

 

DSC_0263

 
 

Här är vi i full gång, och har redan kommit en bra bit på vägen! Ni kan se hur olika hårfärger har lagts i olika lager ovanpå varandra.

 

Johanna var verkligen SÅ noggrann och metodisk, jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit hos en frisör nånsin som var så mån om att jag skulle bli nöjd. Sen var hon galet rolig och trevlig också, vilket inte är att förringa när man spenderar flera timmar ihop så här.

 

Vi pratade om allt mellan himmel och jord kändes det som, om allt från barnafödande till italienska män till handväskor till avundsjuka och missunnsamhet mellan kvinnor. Jag blir så glad och imponerad när jag träffar unga tjejer som Johanna, som är så glammiga, smarta och snygga men som samtidigt har en sund självdistans och också besitter en stor portion humor.

Hatten av för det, verkligen!

 
 

DSC_0269

 
 

Och sen, mina vänner – slutresultatet!!

När allt löshår är ditsatt så klipper Johanna in det, som det kallas, och där får man såklart vara med och säga hur man önskar ha det. Sen stylar hon det med plattång, och OH MY vad duktig hon är!!

 

Jag har aldrig känt mig så snygg tror jag, och jag har nog aldrig tagit så många selfies som då, moahaha… När jag kom hem sa min sambo andäktigt på fullaste allvar ”wow, du ser ut som en drottning!”.

Det var nog det finaste han kunde komma på liksom. Hihi.

 
 

DSC_0271

 
12191138_10208124599337627_3436816896506547912_o
 
 

Som jag ser det så finns det bara ett problem med det här håret.

Och det är att jag nu känner att jag aldrig vill vara utan det.

 

Och allra, allra helst skulle jag vilja ha Johanna i en liten byrålåda här hemma så att hon kunde styla mig varje morgon, men det inser jag är överkurs.

Jag får nöja mig med att dra till Fakelook för hårfix ungefär var fjärde månad och bli ompysslad där istället. Inte fy skam det heller, som synes,.. 😉

 

Puss å godnatt mina finingar!

Sent omsider… nytt Hem och nytt Hår!! :)

 

DSC_0307

 
 

ÄNTLIGEN är vi på plats.

Eller ja, ”på plats” är att vara överdrivet positiv, det är fortfarande väldigt mycket kaos i vår lägenhet men vi är i alla fall installerade i den och har nu också – halleluja – ett fungerande internet.

 

Det jag längtar mest efter just nu är fyra meter garderob som ska smäckas upp så snart vi bara hinner. Jag har faktiskt en walkincloset även här i och för sig, men den räcker till mina väskor, kjolar, smycken och underkläder ungefär. Så mer garderob måste till, fram tills dess så lever jag i nån sorts vakuum utan någon som helst koll på tillvaron känns det som… 😉

 
 

DSC_0303

 
 

Men borträknat röran så är det en UNDERBAR känsla att bo i stan igen.

Nu har jag provat på det där med att ha hus på landet, och mina vänner – it´s not for me.

Jag gillar ju inte att hålla på i trädgården, jag hatar att behöva gå nånstans där jag inte kan bära klackar och jag är överlag ingen ”utomhusmänniska”.

Inte på våra nordiska breddgrader i alla fall.

 

Jag tycker om asfalt och gatubelysning, och jag uppskattar att det är fullt med människor i rörelse utanför mitt hem. Och sen är jag ju inte minst väldigt bekväm av mig.

Och det passar sig inte riktigt, det där med att vara bekväm och att bo på landet.

Det går liksom inte ihop.

Har man ett hus som ligger på landet så är det alltid något som måste göras, och det är alltid lite långt till allting vart man än ska.

Raka motsatsen till livet i en lägenhet i stan – väldigt få måsten, och nära till precis allt.

 

Sen är det naturligtvis olika vad man föredrar, men vad som är my cup of tea är det inte längre någon tvekan om.

 
 

DSC_0265

 
 

Sen, kära läsare, kan jag berätta att jag inte nöjde mig med ett nytt hem.

Jag bestämde mig för att skaffa nytt hår också!

Alltså – hur vackert??!

(Vilket ni som hänger med på Instagram förstås redan har sett… Där finns jag under @Glamourpsykologen).

 

Det känns som att precis ALLA har extensions i håret nuförtiden (okej, en lätt överdrift kanske, men väldigt många av mina vänner har det i alla fall), men eftersom jag själv har både ganska långt och ganska tjockt hår av mig själv så tänkte jag att om jag väl slår till på en hårförlängning, ja, då ska den vara lååång… Så att det blir en rejäl skillnad menar jag!

 

Så jag sökte upp dom två tjejer som jag skulle säga är allra, allra bäst på det där med hairextensions och långa vackra svall. Som två trollkarlar (eh, trollkvinnor borde jag väl säga kanske 🙂 ) genomför dom helt otroliga förvandlingar på alla typer av hår.

Ni hittar dom HÄR, och imorgon ska jag berätta allt om mitt besök på deras fantastiska salong!

 

Och sen kommer det meeer om hur vi har det här i stan, förstås… 🙂

 

Känns skoj att vara tillbaka, puss på er!

Flyttfeber! Och så några vackra skrivbord till salu.

 
glashyttevagen_5_webb-43 (1)

 
 

Hallå hallå mina vänner,

jag har inte gått å dött, bara nästan…

 

Det är så ofantligt, sjukt, galet mycket att göra nu när vi ska flytta på fredag. Alltså jag är inte en person som är särskilt bra på att hantera röriga, lite kaosartade situationer vilket jag räknar en flytt som. Jag får totalt stresspåslag och geggamoja i huvudet när allt är stökigt omkring mig, och jag blir i princip handlingsförlamad. Jag går och pillar lite här och lite där utan att egentligen åstadkomma något riktigt resultat.

Jag menar, jag är dålig på att packa inför en weekendresa eller en vecka i solen, så ni kan ju föreställa er hur jag suger på att försöka packa ihop ett helt hem…

 

Nu har vi förvisso en flyttfirma som ska flytta åt oss.

Imorgon efter lunch så kommer dom hit och börjar packa, men av någon anledning så gör det mig inte ett dugg lugnare. Dels så har jag fått för mig att mina mest personliga tillhörigheter (som min garderob t ex) ändå bör packas av mig själv vilket jag hittills bara har kommit halvvägs med trots att jag har hållit på i flera dagar. Och dels så kan jag inte för mitt liv begripa hur flyttfirman ska hinna få ner hela vårt hus i kartonger på bara en och en halv dag…

Och då ska ni veta att dom själva hade beräknat att vika enbart EN dag till att packa hos oss, men jag tvingade min sambo att ringa och be dom komma en halv dag tidigare just in case dom har missbedömt läget…

 

Nej ni.

Att flytta är ungefär det värsta jag vet, och att dessutom göra det med en liten baby i famnen effektiviserar inte direkt processen. Om man säger så.

Jag kan inte se hur detta ska gå ihop, att vi redan i helgen ska sitta i soffan i vårt nya vardagsrum i Vasastan i Stockholm är för mig helt obegripligt. Jag får bara hålla andan och lita på min sambo när han säger att allt kommer att gå jättebra.

Fast i hemlighet önskar jag att jag bara kunde försvinna i några dagar och sen få dyka upp igen när flytten är genomförd och alla våra saker är på plats…

 
 

glashyttevagen_5_webb-50

 
 

Men hörrni, nu till en helt annan sak!

Jag kommer att sälja våra vackra vintage-skrivbord, helt enkelt för att dom inte har någon plats i min planerade möblering av vår våning i stan, även fast jag älskar dom.

Ifall någon av er läsare är intresserade av något av skrivborden så maila mig på

[email protected]

 

Det större skrivbordet (det med datorskärmarna på) är 125 cm brett, 75 cm djupt och ca 78 cm högt. Pris: 2500 kr.

 

Det lite mindre skrivbordet som har stått i gästrummet här i huset är 97 cm brett, 76 cm djupt och 58 cm högt. Pris: 3500 kr.

 

Stolarna framför respektive skrivbord får man med på köpet om så önskas! 🙂

Borden kommer att kunna hämtas antingen i Örebro eller i centrala Stockholm.

 
 

DSC_0117

 
 

Jahapp, då ska jag och min sönderstressade mage/själ/kropp ta å försöka få lite sömn snart…

Inte för att jag tror att det kommer gå så bra, jag har liksom något som påminner om resfeber just nu, och det gör att jag har svårt att komma till ro.

Flyttfeber kanske man kan kalla det…?

 

När vi väl är på plats i vårt nya boende ska jag ta lite nya fina foton på Alexander, han växer för varje dag som går min lilla Lejonunge, måste ju visa er!

Och i början på nästa vecka har jag en frisörtid inbokad då jag ska göra nåt riktigt häftigt med håret, så det ska ni få se också såklart.

Om jag bara överlever tills dess, vill säga… 😉

 

Puss på er!

Slutet på min förlossningsberättelse (del 5), och förmodligen mitt längsta blogginlägg ever.

 
DSC_0012

 
 

Det här var den absolut sista bilden som togs på mig som gravid – senare samma natt gick vattnet när jag reste mig upp för att smita in till badrummet. Och sen kom han, Alexander.

Två månader för tidigt.

Kanske dags att vi tar å avslutar den där förlossningsberättelsen nu då mina vänner.

Bättre sent än aldrig, som man ju säger… 😉

 

Men först vill jag berätta att veckan som passerat har varit asjobbig.

Jag vill inte vältra mig i det just nu, men sammanfattat kan jag säga att jag fick ett smärre trötthetssammanbrott, ringde hem min sambo i total panik och sen tog det ett par dygn innan jag började känna igen mig själv igen. Och detta först efter att jag tagit min tandborste och åkt till första bästa hotell och checkat in i ett enkelrum enbart för att efter att ha knaprat i mig några Stilnoct äntligen kunnat somna och sen sovit 14 timmar på raken.

 

Som sagt, framöver tror jag att vi ska prata lite mer om det här på bloggen, hur man trots att man vill vara världens bästa mamma (eller kanske just därför) kan halvt tappa förståndet av för lite sömn och för mycket bebisansvar.

 

Men det tar vi sen.

Nu är min man hemma, och han viker inte från min sida förrän vi bor ihop igen på full tid.

Bara två knappa veckor kvar till flytten nu.

 
 

DSC_0014

 
 

Men förlossningen ja.

Den barnmorska som blev den som följde mig genom förlossningen ända till slutet var alltså den helt fantastiskt enastående Elisabeth, lite äldre än dom två barnmorskorna jag hann träffa där under natten innan hon gjorde entré och, som det kändes för mig i alla fall, tusen gånger mer erfaren. Hon tog kommandot direkt, och innan jag ens hann blinka hade hon bytt mina av både svett och andra kroppsvätskor genomblöta lakan. Jag och min sambo bara tittade på varandra i nån sorts samförstånd; nu kändes det tryggt.

 

Men om nu Elisabeth var effektiviteten själv, så blev jag lite full i skratt av kontrasten mellan henne och hennes högra hand, undersköterskan Dina.

Dina skred in i rummet i Elisabeths kölvatten, och då menar jag verkligen skred. Typ som en Lucia, eller kanske mer likt en drottning från fjärran land med sitt långa svarta flätade hår och vackra mörka hy. Hon talade med stillsam, djup röst på lite bruten svenska när hon kom in lite då och då och tittade till mig och försäkrade att allt skulle gå bra.

 

Det är ju på ett sätt betryggande med en sån lugn person under en sådan tilldragelse som en förlossning, men vid några tillfällen var hon faktiskt för lugn.

Som när en sån där ultraljudsgrej jag hade på magen plötsligt slutade fungera och Elisabeth tappade kontakten med Alexander, vi kunde inte längre höra hans hjärtslag eller se hans puls. Då sa hon åt Dina att snabbt hämta en ny sån där vad-det-nu-kallas som skulle sättas på min mage, och Dina skred iväg ut ur rummet.

För att sen, efter en alldeles för lång stund, komma tillbaka tomhänt.

 

Hon kunde inte hitta det Elisabeth hade bett om, men Elisabeth skickade direkt iväg henne igen och sa att vi behövde den-där-grejen och att det var bråttom.

Så när Dina återigen kommer tillbaka utan den, och bara stillsamt konstaterade att hon inte hittat någon, då brast det för mig. Jag vände mig mot Dina och grep tag i hennes vita rock och väste ”nu går du in i första bästa förlossningssal här bredvid min och SNOR DERAS, OM DU SÅ SKA SLITA DEN FRÅN MAGEN PÅ EN ANNAN KVINNA!!”.

 

Nu får vi hoppas att hon inte gjorde det, slet den från magen på en annan blivande mamma alltså, men tro det eller ej – Dina dök snart upp med en sån där ultraljudsmojäng i handen och meddelade glatt (men fortfarande mycket stillsamt) att hon faktiskt hade snott den från ett annat förlossningsrum…

 
 

DSC_0011 - Kopia

 
 

Trots att jag hade väldigt intensiva värkar så hanterade jag dom ändå ganska bra. Så småningom fick jag den där epiduralen som jag var så rädd att det skulle bli försent för (såna skräckhistorier har man ju hört ganska många av) och visst var det en lättnad, men då var det ganska nära slutet och som sagt – jag hade fixat det ganska bra ändå. Mycket tack vare Elisabeths påminnelser om att ju mer jag spände mig desto ondare skulle det göra, så när värktopparna kom gjorde jag mitt bästa för att andas lugnt och slappna av. Självklart var min sambos stöd ovärderligt under hela förlossningen, han höll i mig och kramade mig när värkarna kom vilket fick mig att känna mig mindre ensam med bördan, så att säga.

 

Sen gick det ganska snabbt mot slutet. Jag hade viskat till min sambo att innan klockan 12 skulle vårt barn vara här, det bara visste jag, och någon gång efter klockan elva där på förmiddagen så kände jag bara plötsligt att holymoly, nu är han verkligen på väg!

”Tryck på knappen, tryck på knappen” flämtade jag till min sambo som inte var sen att pressa på larmknappen. Och vem kommer inglidandes tror ni?

Jo, Dina förstås.

”Elisabeth lite opptagen i annat rom” förklarade hon sävligt för mig, ”kommer snart”.

”Okej!” ropade jag tillbaka, ”men det är nog lite bråttom för nu tror jag barnet vill ut!”

Efter att ha klappat mig lite på armen lommade Dina iväg igen, föga påverkad av vad jag just sagt.

 

Sen dröjde det inte länge förrän jag var tvungen att trycka på larmknappen i panik, för nu kände jag att oavsett om Elisabeth var upptagen eller ej så var Alexander i snabbt antågande.

Något som vår efterlängtade barnmorska såg med en gång när hon dök upp i dörröppningen, så sen gick det väldigt fort och från ingenstans drog hon ut nån form av stöd att vila benen i och plötsligt skulle jag alltså krysta. Eller ja, i det läget så är ju trycket från bebisen så enormt att det känns som att man ska sprängas och man måste liksom krysta.

 

Och då, mina vänner, fick jag panik.

Det var så fruktansvärt obehagligt att känna att något inom mig pressade sig neråt med obönhörlig kraft, något som absolut inte skulle kunna komma ut den vägen, det blev jag plötsligt övertygad om. Jag såg mig runt i rummet och tänkte att herregud, dom tror verkligen att det här ska gå! Det är bara jag som har fattat att det här är en omöjlig ekvation, det kommer inte att gå att få ut denna jättekoloss via den lilla öppningen, HJÄÄÄLP!

 

Jag började hyperventilera och skrek rakt ut att ”det här gååår inte!!”.

Min sambo har berättat att det var ett par läskiga minuter när jag var helt panikslagen och Elisabeth och läkarteamet som hade tillkallats för att ta hand om Alexander när han väl kommit ut plötsligt blev väldigt allvarliga och bekymrade. Jag minns att jag hörde dom mumla något till varandra om att ”barnets hjärtslag var försvagade” och att ”barnet måste ut – nu!” och sen vände sig Elisabeth mot mig och sa med hög och auktoritär men ändå på något sätt lugnande röst att ”nu gör du det här, du klarar det. När nästa värk kommer, då pressar du allt du har”.

 

Och min sambo tog båda mina händer, jag minns hans ansikte alldeles framför mitt och hur hans ögon såg in i mina, uppmuntrande och stöttande. Och då, på något himla vis, så gjorde jag det. Jag tog i och pressade trots att det var den absolut mest obehagliga och läskiga känslan nånsin – jag var övertygad om att jag skulle spricka sönder från topp till tå ungefär.

(Vilket jag till min förvåning inte alls gjorde – tack vare min skickliga barnmorskas proffsiga grepp så gick jag inte sönder ens en millimeter. Otroligt.)

 

Jag behövde inte krysta många gånger innan Elisabeth plötsligt säger att ”en gång till, sen är han ute!”. Och sen – den där otroliga känslan när barnet glider ut, hal som en tvål.

Min sambo var så fokuserad på mig att när jag ropade ”han är här, han har kommit!” så blev han helt överrumplad. Sen lades Alexander faktiskt upp på mitt bröst en kort stund, något man oftast inte gör med prematura bebisar men läkarteamet gjorde bedömningen att han såg så pass stark ut att han klarade det.
Åååh, jag minns hur jag sa om och om igen till min man att ”se så sööt han är, titta så fin!”. Jag blir så full i skratt nu i efterhand när jag ser dom skakiga mobilbilder som min man knäppte under den stunden – lille Alexander är bedårande just för att han är min lille Alexander, men rent objektivt så ser jag ju att han ser ut som en liten hoptryckt lilafärgad Gremlin.

Mitt lilla monster. 

 
 

DSC_0034

 

DSC_0103 (2)

 

DSC_0089 - Kopia

 

DSC_0446

 
 

Sen lyftes Alexander ifrån mig, och läkarteamet tog vid. Han lades direkt i en kuvös som redan stod och väntade direkt utanför dörren, och sen bar det av mot neonatalavdelningen. Min sambo följde naturligtvis med honom, medan jag låg kvar och blev omhändertagen.

Jag har hört hur en del kvinnor inte vill något hellre än att sova efter sin förlossning, kanske inte minst dom som liksom jag anlänt till BB mitt i natten. Hade någon frågat mig innan, så hade jag helt klart trott att jag skulle tillhöra den skaran. Men icke – jag var superpigg!

Fullkomligt i gasen pladdrade jag glatt med all vårdpersonal som fanns i närheten, hög på hormoner förmodligen.

 

Ja ni.

Sen började den långa resan med att vårda Alexander på neonatalen, och att till slut, äntligen, få hem honom.

Vi fattade ju inte då hur länge han skulle stanna på sjukhuset, och hur påfrestande det skulle bli. Jag minns att min sambo frågade barnmorskan om hon trodde att vi kunde få åka hem med honom redan samma dag, och hur hon då tittade på oss med en blick som signalerade att vi inte alls hade förstått läget innan hon rakt ut svarade ”inte en chans”.

 

Men nu är han alltså hemma.

Och jag slås fortfarande, nästan varje dag, av att det – på riktigt – känns som ett underverk.

Wind of change

 

1874005

 
 

Nu undrar ni kanske vad det här är för kök… för inte var det så det såg ut hemma hos oss?!

 

Nope, det stämmer.

Men förändringens vindar blåser, så nu byter vi det här…

 
 

glashyttevagen_5_webb-20

 

glashyttevagen_5_webb-39

 

glashyttevagen_5_webb-17

 

glashyttevagen_5_webb-44

 

glashyttevagen_5_webb-67 (1)

 
 

…mot det här:

 
 

1873991

 

1874013

 

1874000

 

1874017

 

1874047

 

1874046

 

1874016

 
 

I enlighet med hur jag brukar agera, så gör vi alltså tvärtemot dom flesta andra vi känner – vi flyttar tillbaka till Stockholm och innerstan när vi fått en bebis!

Mitt i pulserande Vasastan ska vi bo, vår lilla våning (som jag inte har så många bilder på för närvarande) ligger precis vid St Eriksplan i ett underbart renoverat och bevarat gammalt sekelskifteshus, och rakt utanför porten har vi härliga Vasaparken.

 

Känns som en alldeles förträfflig plats att möta vinterhalvåret på! För att inte tala om den kommande våren…

 

Så japp, dom närmaste veckorna har vi MASSOR att göra.

Jag är spänd av förväntan men halvt utmattad redan, haha!

Häng med oss på resan, är allt jag kan säga.

 

PS. Dom fina bilderna från vårt nuvarande hus togs av en helt fantastiskt duktig och lika fantastiskt trevlig fotograf som heter Rickard Folkesson. Honom hittar man på Bostadsfotograferna, som man också hittar på Instagram under @bostadsfotograferna – kul om man vill se olika bostäder och hemmiljöer! 🙂

Lite flärd piggar alltid upp! ;)

 

unnamed

 
 

Jag vill inte förleda någon att tro att man kan shoppa bort sina bekymmer och sin oro.

Men jag vågar ändå påstå att unna sig lite extra flärd alltid har en uppmuntrande inverkan, så därför har jag gjort precis just det.

Unnat mig nåt fint alltså.

Något som jag spanat in tidigare inne hos Country-Dreams och sen inte kunnat få ur huvudet riktigt har jag nu klickat hem. Längtar tills paketet dimper ner med posten! Då ska jag visa er förstås.

 
 

orange3

 
 

Men tills dess så kan jag visa er lite grejer som jag ögonshoppat!

Som den här helt enkelt suuuperfina capen från Cape Sweden (ni hittar den här inne hos Country-Dreams). Jag är helt såld på den, så kvinnlig och chic! Finns i fler nyanser, men jag föll särskilt för den här som kallas bränd orange. Den perfekta höstfärgen!

 
 

blythpurse3

 

Kär blev jag också i den här snygga clutchen från Day…

 
 

500062_florence-trousers_99-black_f_large

 
 

…och i dessa eleganta cigarettbyxor från Morris som ser ut att sitta som en smäck! Ett par välsittande klassiska svarta byxor är en hörnsten i varje kvinnas garderob om ni frågar mig.

 
 

gold-coral

 

Vackra örhängen från Ioaku…

 
 

dsc_6417

 
 

…skulle jag gärna bära tillsammans med denna paljettröja från By Malene Birger!

 
 

dsc_6391

 
 

Och när jag sen går utanför dörren skulle jag mer än gärna svepa in mig i den här härligt höstfräscha kappan från Second Female. Tycker om att den är så nätt och stilren uppe runt halsen, samtidigt som den ger ett både varmt och mysigt intryck. Gilla på den alltså!

 
 

quiltbag-p3

 

Den perfekta allround-väskan nu till hösten kommer från Day – älskar allt quiltat och särskilt på hösten!

 
 

nyckelring-1

 

Och hur söt är inte den här nyckelhållaren från By MB…?

Den perfekta lilla presenten till någon man vill ge en detalj (vilket mycket väl kan vara en själv också, haha! 😉 )

 

Och alldeles extra fint blir det förstås om man matchar den med…

 
 

scarf-1

 
 

…en tjusig scarf från samma märke!

 

Oh yes. Nog känner jag mig uppiggad alltid. Blir alltid det när jag är inne hos Country-Dreams.

Och så glad över min present till mig själv. Faktiskt. Ytligt men sant. 🙂

Ni får se den när den anlänt, som sagt.

 

Puss på er vänner!

Att ha saknat bloggen och att äntligen göra ett inlägg. Och så lite trista news.

 

DSC_0237

 
 

Jag blir både rörd och lite full i skratt när jag ser dom här bilderna (älskar hans uppsyn och knäppta händer 🙂 )- dom togs på neonatalen när vår lille kämpe Alexander fortfarande sondmatades och inte var så stark som jag ändå upplever att han är idag. Jämförelsevis i alla fall.

 

Fast på ultraljudsundersökningen av Alexanders hjärta som vi var på nu i veckan så fick vi det tråkiga beskedet att hjärtat är lite sämre, fastän han upplevs att må bättre nu än tidigare.

Det är dock inget akut, men talar för att det kommer att bli en operation nu inom dom kommande månaderna.

 

Och fastän man var förberedd så blir man ändå lite rädd och besviken – man hoppas varje gång att läkaren ska titta upp från ultraljudsskärmen och utbrista ”nämen, en total själv-läkning har skett, ert barn är friskare än friskast!!”. 

Ja. Sådär sitter man och fantiserar och hoppas i tysthet medan läkaren röntgar Alexanders hjärta, lungor och hjärna. Och fastän man vet att det inte är logiskt, så blir man ändå lite nedstämd när det inte händer.

 
 

DSC_0238 - Kopia

 
 

Men men.

Idag är det söndag, och jag njuter av att ha min sambo hemma och familjen samlad.

Familj.

Tänk att man har en sån nu.

 

Kramar till er ♥

 

Ps. Jag tänkte skriva att jag inte har glömt att jag ska avsluta min förlossningsberättelse, men då ljuger jag för det hade jag faktiskt. Men nu är jag påmind så slutet kommer! 😉

Reasons Kids Need Recess

The range’ ufo do your homework found in apollo 12 moon objective photos (video) Northwest Offense Examiner professionally compiles arrest accounts that includes the Polk County location. These accounts are for regional information purposes. PCSO View all 11 photographs fbi.gov Down the page could be the Polk arrest report for Tuesday February 3, 2015. The statement includes a comprehensive set of arrests, info regarding bonding info prior arrests and prisoner images that are available. All info is purchased from your County Sheriff’s Workplace, until specified otherwise. (mer…)